En gång blev jag bjuden till ett vackert hus fyllt av antika möbler, utsökta tavlor, välstämda färger och läckra textilier. Inget var fläckat eller fult och allt var ordnat på allra bästa vis. Först kände jag mig lite nerstämd och tänkte på hur det ser ut hemma hos mig. Sedan började jag undra hur det skulle kännas att bo i detta hus. Var sitter man när man vill sparka av sig skorna och krypa upp i en skön fåtölj? Var gör man av smulor när man äter en macka framför tv:n? Skulle man våga borra in sitt ansikte i den äkta sidenkudden när man är ledsen och vill gråta? Var skulle man lägga de många konstböcker som travades på soffbordet när man vill ställa ifrån sig sin tekopp? I en alltför perfekt miljö är människan ett störande moment.